Detta välkända fenomen som så många känner till och som jag tror, alla strävar efter. Började tänka på det idag, vad är det som gör att jag kan ta människor elaka kommentarer och hur är det ens möjligt att det mesta dem säger inte ens rör mig i ryggen?

 

Till att börja med, så vill jag bara gör adet klart för er att jag inte alltid har varit såhär, det har kommit med tiden. Jag tror att det någon gång började på gymnasiet i ettan, började gå ner i vikt och på så sätt så började det i sin tur att bidra till att jag trivdes mer med mig själv än vad gjorde innan. (Jag säger inte alls att man måste vara smal för att ha bra självförtroende men i mitt fall så bidrog det en hel del) Men det är nu i trean som det liksom har etablerat sig ordentligt hos mig. Dels, för att jag var trött på att bli sårad gång på gång av människor, så som mitt självförsvar byggde jag upp en hög mur och började bli väldigt noga med vilka som jag släppte in. Att ha bra självförtroende handlar nog mycket om att omge sig av rätt personer. Såna som ger lika mycket som de tar, och som får en att må bra. Ser absolut ingen anledning till att umgås med människor som trycker ner mig, varför skulle jag ens? Så när detta gick upp för mig så klippte jag av en del band som jag hade med människor som tryckte ner mig. Världens tyngd lättade från mina axlar.

 

Den andra delen av mitt självförsvar är, dessvärre, min rappa käft och mina kvicka kontringar som ibland är väldigt elaka. Jag uppmuntrar ingen till att vara elak, men jag tänker vara ärlig och erkänna att jag ibland kan vara en riktigt vidrig människa, precis som alla andra. Jag försöker bli den här som är "the better person" som inte ger igen och bara vänder kinden till, men det är svårt. Jag har alltid fungerat på det sättet att om någon är elak mot mig, så är jag 1000 gånger värre tillbaka. Tragiskt de flesta gånger, men vissa gånger har det visat andra att jag är inte en person man bör ge sig på. Såvida man inte har en obotlig längtan efter att få se helvetet bryta ut på jorden. 

 

Fåfänga, ett rätt så negativt laddat ord, men jag tänker också stå för det. Jag är fåfäng, ytlig, gillar att få komplimanger och uppmärksamhet. Handen på hjärtat nu, jag tror att det är ytterst få som helt ärligt kan påstå att de inte gillar att få komplimanger. Jag är en sån som spenderar väldigt mycket pengar på kläder, smink, skor ja, matriella saker, och jag spenderar längre tid framför spegeln på morgonen än vad jag spenderar vid frukostbordet. Jag är vad några skulle kunna kalla för fåfäng. Men nåja, det gör mig ingenting. Jag mår bra av att vara nöjd med mitt utseende, jag mår bra av att få komplimanger och jag tycker faktiskt om att få uppmärksamhet. Jag förstår verkligen inte varför det skulle vara en "tragisk" grej? Helloooooo samhället är väl tillräckligt dömande ändå så att få lite uppmärksamhet och komplimanger då och då är väl ändå inte alltför dumt? Så ja, jag må vara fåfäng, men jag mår bra också. Cry me a river...

 

Till sist, att våga kasta sig ut och ge sig in i leken. Våga. Man kommer inte komma någonstans med att fega, fan lev livet. Ta beslut, våga var spontan, testa något nytt, våga gå fram till någon på krogen och börja prata, vänta inte på att den andra ska fråga om ni ska ses, gör det själv, ta risker, våga bli kär, våga bli sårad, för jag lovar er, även sänkta hjärtan läker, hellre älskat och förlorat än inte älskat alls, ellerhur? Våga vara den som tar plats, den som gör sin röst hörd, den som alltid blir för full, den som är fåfäng, den som står upp för sig själv, den med massa vänner. Sitt inte och önska, gör något åt det för ingen annan kommer göra det åt dig.