Väldigt långt uppehåll nu, jag vet, och återigen så ber jag om ursäkt för det. Ni har hört det förut, men jag har inte haft så mycket att blogga om de senaste dagarna ändå. Har jobbat hela dagarna sen när jag väl har haft tid så har jag varit med antingen Jonas eller Elin. Igår så var vi ut, förade hos Inez med massa härliga människor, kvällen började i alla fall bra och jag hade hur kul som helst. Dock så kan resten av kvällen lämnas öppen för tolkning och för min egen del så får den statuera som ett exempel till varför jag vill härifrån mer än någonting annat. Det spelar ingen roll om jag kommer börja längta hem efter en månad i Örebro, men just i detta nu så vill jag härifrån. Jag är så less på det här småstadslivet med allt vad det kommer med, den här jävla så kallade staden med människor som jag både älskar mer än livet självt och människor som jag med glädje aldrig mer skulle se igen. Min sista lönehelg här hemma och att kalla den misslyckad är en underdrift.

 

Återigen denna hatkärlek till staden som jag växt upp i, jag vill kunna skälla på er för att min kväll blev totalt förstörd, men samtidigt så vill jag nästan tacka er, för de finaste människorna någonsin backade upp mig och att se att så pass många bryr sig om mig, det värmer, och tack för att ni fick mig att gråta, för det slutade med att Annamaria stod på toaletten med mig och torkade mina tårar, då visste både jag och hon, vi har hittat tillbaka till varandra. För att Jonas sa sanningen till mig i regnet "Allting kommer att lösa sig och skulle det inte göra det då kommer du ändå alltid ha mig och Linus". Men framför allt tack, för nu vet jag med säkerhet att jag vill flytta. Ni skrämde bort alla tankar på att jag kanske ska stanna hemma ett år till och tacka nej till den utbildningen jag har drömt om i två år. Så på så sätt, tack, tack för en förstörd kväll.