Förklaring till tidigare inlägg.

 

I mitt 20-åriga liv så har jag stött på en hel del motgångar, medgångar för den delen också, men just nu håller vi oss till motgångarna. Det kommer en förklaring. Jag är en sån där som helst av allt vill klara av allt själv, jag bär hellre alla världens problem på mina axlar om det så krävs för att alla andra ska må bra. Och jag försöker verkligen inte få mig själv att framstå som ett helgon eller ens som en bra person, jag har mina brister jag med. Men det jag menar är att jag är en sån som hellre går sönder själv än att se någon annan i min närhet gå sönder. Snällt tycker en del, och ja absolut det är snällt. Men har man själv redan något att bära på, då blir det tungt.

 

Se det som en utflykt med klassen. Alla har ryggsäckar med tung packing som de bär runt på, många börjar klaga på att det är jobbigt. Men eftersom att du, av ren godhet, vill göra allt mycket lättare för andra så erbjuder du dig att bära deras packning. Du tar emot mer och mer packning, men till slut, så orkar inte du mer. Du faller till marken med all packning för att du, helt enkelt inte orkar mer. 

 

Sån är jag. Jag hjälper gladeligen andra, jag hjälper dem med deras packning när jag knappt kan bära min egen. Så till slut så brister jag, till slut så blir allting för tungt. Men i verkliga livet så slutar det inte med att jag faller till backen med en massa packning. Utan det resulterar i ångestattacker. Om, och om igen. "Nu kommer ångesten och det är okej." Ord som har hjälpt mig mer än vad jag någonsin faktiskt kunde ana. 

 

Så, förklaringen till det förra inlägget. Can you feel my heart. En låt av BMTH. Men för mig, är det mer än bara en låt, givetvis. Vartenda ord i den här låten, beskriver exakt hur jag känner när en ångestattack kommer. "Can you hear the scilence, can you see the dark, can you fix the broken..." Hopplösheten man känner i att man inte orkar mer, tystnaden som bedövar en, det icke-existerande mörker som omsluter en. Trasig. "I'm scared to get close, and I hate being alone. I long for that feeling to not feel at all. The higher I get, the lower I'll sink. I can't drown my demons they know how to swin" Favoritdelen i låten. För en lång tid så var jag väldigt rädd att släppa in människor i mitt liv, jag var så rädd för att bli sårad. Therefore: jag byggde upp en mur omkring mig med tanken att den aldrig någonsin skulle rivas. Men jag vill hitta någon som förstod, någon som kunde bära allt det där jobbiga med mig. Men tankarna, demonerna som fanns inne i mitt huvud, tillät inte det. Jag var rädd, så frukantsvärt rädd, för att bli sårad, för att bli lämnad ensam, för att bli dömd. Så vissa gånger så önskade jag att jag inte kunde känna något överhuvudtaget. Varken glädje eller sorg.

 

Som tur är, så utvecklas man med åren. Man väljer sina strider, man lär sig att välja rätt vänner, man lär sig att acceptera sig själv och att man inte kan klara allt själv. Det har jag gjort, jag har mina stunder då allt känns piss, då det känns som att vågen av ångest är tillbaka. Men då måste man komma ihåg att det är okej att vara ledsen och framför allt att riva muren och släppa in människor som vill hjälpa en. Så just därför kommer Can You Feel My Heart vara tatuerat på min kropp inom en snar framtid. Som en hyllning till mig själv att jag kom ifrån det tankesättet och för att påminna mig om hur det var och att jag aldrig någonsin ska vända tillbaka dit igen. Det blev en lång och utdragen förklaring. Men hey, at least now you know the real story behind it, och om det är någon som läser det här nu och känner likadant som jag gjorde då. Fight thorugh it, även om det känns riktigt hopplöst, så lovar jag demonera går att dränka.